J e s s i c a l i c i o u s

 Ja ordet kärlek. Det säger mycket.
Det är ju ett stort jävla spel. En  Kär- lek.

Men vadå liksom, så jäkla tråkigt och behöva göra massa för att den andra ska inse nåt, eller kanske att man inser nåt själv. Det är hela tiden massa spel och "tester". jag talar både utifrån mig själv och andra.

Tex.
Pär och Lisa är tillsammans. Lisa vill alltid vara med Pär. Lisa glömmer bort allt annat än Pär. Pär är också väldigt kär i Lisa men han har andra saker i sitt liv också, som tex kompisar och hobbys.
Ibland kan inte Pär när Lisa vill, han har ju annat att göra också. Då blir Lisa ledsen. Lisa sitter bara och väntar på Pär. Pär blir mer frånvarande och gör kanske mer och mer saker. Han vet ju exakt var han har Lisa och att hon bara har honom. Lisa blir ännu mer ledsen och börjar dessutom tjata och vara sur. Då vill Pär träffa henne ännu mindre.

Om Lisa istället hade börjat göra andra saker, som att träffa vänner eller nåt annat kul, ha ett eget liv oxå, hade Pär tänkt "men oj, jag är visst inte hela hennes liv, hon har annat också". Och sen när även Lisa inte alltid kan träffas när Pär kan så blir han lite konfunderad. Nu har han henne inte där han vill längre. Först när båda har sitt lilla eget oxå utanför relationen¨då kan det bli lika för båda två.


när man är otillgänglig är man mer attraktiv.


Fattar ni vad jag menar  eller tycker ni jag är helt ute och snurrar?